Vi sitter i sittbrunnen på vår segelbåt Mon Ami, en Beneteau 57 i den italienska marinan Riva di Traiano strax norr om Rom. Vår son Oscar Warnqvist har just kommit ombord med sina kompisar
Patrik och David.
Vi har ingen motor igång nu när vi ligger förtöjda vid kajen så ingen av oss misstänker att lukten skall komma från vår segelbåt.
Efter en stund när Louise går ner i salongen så kommer hon genast upp och säger att det är här inne det luktar men det är inte diesel.
Jag rusar ned och känner en ovanlig doft av plast och elektricitet. Jag öppnar dörren till motorrummet och där är det varmt trots att det var länge sedan motorn var igång. Batteriladdarna går på högvarv och dess fläkt låter ovanligt mycket. Både gröna och gula lampor indikerar Boost-laddning.
Jag stänger av landströmmen till batteriladdarna och lyfter på mattan i salongen. Durken (golvet) är alldeles varm över där batterierna sitter. Jag lyfter på durken och det bolmar ångliknande rök från batterierna som kokar och är så varma så man inte kan ta på dem.
Snabbt så kopplar jag bort alla kablar och är mycket glad att vi har tillfällig förstärkning av Oscar och hans starka kompisar som kan hjälpa mig att lyfta de kokande batterierna i land.
De är farliga och kan börja brinna samt kan avge explotionsfarlig vätgas. (Tur att vi inte låg och sov).
Nu är allt svart ombord och ingen belysning eller elektriska vattenpumpar eller el-toaletter fungerar utan batterier.
Det här har vi tänkt på i vår helautomatiserade segelbåt så har vi nyligen installerat en manuell fotpump för färskvatten samt bytt ut en av fyra el-toaletter mot en manuell WC med handpump så sent som för en månad sedan. Så vi kan bo kvar ombord medan våra batterier står och kokar vidare på kajen. Jag sover oroligt ändå.
